Eurovision Song Contest är en av mina stora guilty pleasures. Det är lite som räksallad på korv och romrussin i Aladdinasken - du vet att det är fel, men du kan inte låta bli att fullständigt älska det. Det är den hysteriska blandning av smaklöshet, galenskap och talang som sammanstrålar och blir helt omöjlig att ignorera. Oftast hittar man några guldklimpar i den där bajskorven, och följer fascinerat deras väg till vad man hoppas ska bli en vinnarplats. Oftast blir man ganska nöjd, men oftare blir man bitter.
Igår var en sådan gång, då man förbannar att man för åttonde året i rad slaviskt har följt bidragen. Och bara för att i slutändan se ett bidrag som Azerbaijan vinna hela skiten! Jag kan inte för mitt liv förstå att det finns människor ute i världen som kanske menar att
"I'm running, I'm scared tonight, I'm running, I'm scared of life
I'm running, I'm scared of breathing 'cause I adore you.
Come to me, come to me a bit more. Oh god, I need you, anyway"
är en textrad som sjunker in i djupet på deras själ och får dem att känna igen sig.
För det finns ju inget annat i den där beige-grå sörjan till låt som skulle kunna ge upphov till upphetsning.
Jag tror bara jag varit så här besviken två gånger tidigare under alla de åren jag sett på ESC, och det var när Dima Bilan vann 2008 (med en låt som var tusen gånger sämre än hans låt två år tidigare) samt när Sertab vann 2003. Och i år upprepar sig historien med Dima Bilan igen. Azerbaijan har haft bra (okej) låtar de 2-3 senaste åren vad jag kan komma ihåg. Men när de då kommer med den sämsta låten hittills, så går de och vinner! Det är som att hela Europa suttit förlamade i 2 år och sen får dåligt samvete och röstar så in i helvete.
Och det är inte som att jag är bitter över att Saade inte vann, när det gäller ESC har jag varit en landsförrädare många gånger om. Saade har dessutom OCKSÅ en sämre låt i år än förra året, och ändå gick han OCKSÅ och vann. (Jag känner en slags trend här som jag inte riktigt gillar.)
Nej, jag vill bara att en bra låt/artist/scenframträdande ska vinna. Någon eller något som faktiskt försöker gripa tag i mig, och inte bara sätter fram en vindmaskin, tar på sig en fladdrande klänning och sjunger en refräng om att det är lite halvjobbigt med kärlek. Sen är det kanske inte mitt stoltaste ögonblick i mitt liv att jag i år först och främst hejade på en ensam söt kille med gitarr som sjöng om att vi måste rädda världen. Jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa att jag fullständigt älskade det...
