Idag testade jag akupunktur för första gången, för att "öppna upp mina flöden" som
hon kallade det, släppa på spänningar och liknande. Det var sannerligen en knasig
men väldigt intressant upplevelse. Är mycket för alternativa vårdmetoder, gillar inte
att sätta i mig piller, smörja in mig med salvor och allt annat man kan hitta på.
(..Säger stammiskunden nr 1 på Apoteket, idag fick jag en gratis body lotion för att
jag handlade för så mycket! Men det är egentligen mest för att jag tror på "naturliga"
produkter utan parfym och liknande, och för att de har grejer som är bra för känsliga
mesar som mig.)
I alla fall tyckte jag det lät spännande, så jag testade. Fick en "mjukstart" och fick prova på en nål i örat, en i armen, en under naveln och en i benet. Fick en i huvudet också men det gjorde svinigt ont så den fick hon ta ut. När jag låg där så kom jag på att, FAN hon ska verkligen sätta nålar i mig. Då tänkte jag tillbaka till när jag skulle ta vaccinet mot svininfluensan, då jag fick typ frossa efteråt och var nära till tårar för att jag kände mig så knasig. Och även idag fick jag en knäpp känsla i kroppen, kände mig dessutom lite drogad när jag låg där, och alldeles fnittrig blev jag. Kanske släpptes det på spänningar så det slog härliga till i min kropp! Mitt öra blev iaf alldeles till sig och blev knallrött, fick jag veta. Spännande var det i alla fall, ska dit några gånger till och sakta vänja mig till fler och fler små vassa nålar i mig. Kan om inte annat vara bra att härda sig lite om man nu skulle få för sig att ta och skaffa sig en tatuering en dag?
torsdag 10 februari 2011
måndag 7 februari 2011
Tankar om att flytta, resa, vara skeptisk till personer som tror de har hittat sanningen och att kunna se sitt hem i en etta i Helsingborg och inte i en lägenhet i New York
Kanske inte ett så peppigt inlägg, men efter Jessicas uppmaning och efter att ha rotat lite i mitt inre så var jag tvungen att skriva av mig lite! Det här är mest lite ordbajs som skrivits ner på en kvart, men som titeln säger:
Tankar om att flytta, resa, vara skeptisk till personer som tror de har hittat sanningen och att kunna se sitt hem i en etta i Helsingborg och inte i en lägenhet i New York
Efter allt snack på föreläsningarna om hantverksskicklighet och att lägga ner tid och engagemang i sitt arbete, hade vi idag en VÄLDIGT engagerad gästföreläsare, som lyckades med att både pigga upp mig och trötta ut mig på samma gång...
Definitivt en förbättring i entusiasm, men efter att Veronica frågade mig vad jag tyckte om honom, kom jag på att jag faktiskt inte var särskilt imponerad. Eller så är jag bara en hemsk, likgiltig människa, en av de där som han pratade om som inte bidrar till samhällsutvecklingen.
Men jag har märkt att det är någonting i mig som säger "STOPP" när folk är för påstridiga. Han nämnde att det är tusen gånger bättre att få folk att tycka något är roligt, än att försöka skrämma dem. Och det ligger det absolut sanning i, och det var uppenbarligen också det han försökte göra med sin föreläsning. Men jag blir skeptisk och går därifrån med en känsla av att han egentligen inte sade någonting alls...
Kanske är jag bara misstänksam mot att han bryter mot "mallar" som han menar folk sätter upp för hur man ska göra saker, att han inte är konventionell. Kanske är det jag som är tråkig och dum och negativ. Jag har ingenting emot hans arbete, han får säkert igång en massa människor och verkar hålla i en del trådar själv för att få saker gjorda. Men jag själv blir så matt...
Det fick mig att tänka på när jag hade en diskussion med några vänner för ett tag sedan. De är väldigt res-intresserade och pratade en massa om resor de varit på, skulle på, ville på... Jag gillar också att uppleva saker, är en sucker för kultur, konst, historia, arkitektur, osv. Men jag har också ett extremt kontrollbehov ibland, eller så är jag bara bekväm, lat, eller möjligen osäker av mig. Jag vill inte slösa tid på att leta upp saker, att diskutera fram och tillbaka vad man ska hitta på, försöka förstå sig på buss/tågsystem, försöka klura ut hur man ska kommunicera med folk som inte pratar engelska, osv. Jag vill inte svettas, vänta, springa omkring eller gräla på min semester. Jag vill att saker ska FUNKA och att vi ska ha KUL.
Därför (och kanske också för att jag rest fram och tillbaka till Norge mycket, för att jag har haft dåliga erfarenheter med familjeresor och för att jag har flyttat många gånger i mitt liv) så är jag skeptisk till att flytta på mig överhuvudtaget. Jag har inte riktigt känt att jag haft någon fast punkt i hela mitt liv som jag kan "bryta mig loss från". Jag är alltså även skeptisk till resande, och lyssnar bara med ett halvt öra på alla härliga saker som är möjliga om man bara "öppnar ögonen" och blickar ut i världen. Jag är trött på att höra att det är resten av världen som egentligen betyder något, har du inte rest så vet du ingenting om någonting. Det var som en annan föreläsare sade, att man refererar till arbetslivet som att man kommer ut i "verkligheten". Det är när man slutar studera man kommer ut i verkligheten. Och ja, jag förstår. Resor är bra för utvecklandet, och att börja jobba är en helt annan grej än att studera. Men varför skulle något vara sämre än det andra? Varför måste man se det som svart eller vitt? Jag ser det som steg i mitt liv som förändrar mig. Just nu studerar jag, och befinner mig på en plats jag trivs på och som jag vill vara på. Imorgon kanske jag trivs bättre på ett jobb i Amsterdam, eller vill simma med delfiner i Australien...
Dagens marknadsföring spelar på folks osäkerhetskänslor, har jag för mig att vår gästföreläsare sade. Men jag blir osäker när mina val hela tiden ifrågasätts och folk förutsätter att jag är en viss person för att jag inte gjort ANDRA val i mitt liv. Världen är kanske global, men att räkna hela världen som mitt hem gör mig osäker. Och jag tror inte jag behöver "hitta mig själv" någon annanstans, just nu vet jag vem jag är och att jag är här.
Tankar om att flytta, resa, vara skeptisk till personer som tror de har hittat sanningen och att kunna se sitt hem i en etta i Helsingborg och inte i en lägenhet i New York
Efter allt snack på föreläsningarna om hantverksskicklighet och att lägga ner tid och engagemang i sitt arbete, hade vi idag en VÄLDIGT engagerad gästföreläsare, som lyckades med att både pigga upp mig och trötta ut mig på samma gång...
Definitivt en förbättring i entusiasm, men efter att Veronica frågade mig vad jag tyckte om honom, kom jag på att jag faktiskt inte var särskilt imponerad. Eller så är jag bara en hemsk, likgiltig människa, en av de där som han pratade om som inte bidrar till samhällsutvecklingen.
Men jag har märkt att det är någonting i mig som säger "STOPP" när folk är för påstridiga. Han nämnde att det är tusen gånger bättre att få folk att tycka något är roligt, än att försöka skrämma dem. Och det ligger det absolut sanning i, och det var uppenbarligen också det han försökte göra med sin föreläsning. Men jag blir skeptisk och går därifrån med en känsla av att han egentligen inte sade någonting alls...
Kanske är jag bara misstänksam mot att han bryter mot "mallar" som han menar folk sätter upp för hur man ska göra saker, att han inte är konventionell. Kanske är det jag som är tråkig och dum och negativ. Jag har ingenting emot hans arbete, han får säkert igång en massa människor och verkar hålla i en del trådar själv för att få saker gjorda. Men jag själv blir så matt...
Det fick mig att tänka på när jag hade en diskussion med några vänner för ett tag sedan. De är väldigt res-intresserade och pratade en massa om resor de varit på, skulle på, ville på... Jag gillar också att uppleva saker, är en sucker för kultur, konst, historia, arkitektur, osv. Men jag har också ett extremt kontrollbehov ibland, eller så är jag bara bekväm, lat, eller möjligen osäker av mig. Jag vill inte slösa tid på att leta upp saker, att diskutera fram och tillbaka vad man ska hitta på, försöka förstå sig på buss/tågsystem, försöka klura ut hur man ska kommunicera med folk som inte pratar engelska, osv. Jag vill inte svettas, vänta, springa omkring eller gräla på min semester. Jag vill att saker ska FUNKA och att vi ska ha KUL.
Därför (och kanske också för att jag rest fram och tillbaka till Norge mycket, för att jag har haft dåliga erfarenheter med familjeresor och för att jag har flyttat många gånger i mitt liv) så är jag skeptisk till att flytta på mig överhuvudtaget. Jag har inte riktigt känt att jag haft någon fast punkt i hela mitt liv som jag kan "bryta mig loss från". Jag är alltså även skeptisk till resande, och lyssnar bara med ett halvt öra på alla härliga saker som är möjliga om man bara "öppnar ögonen" och blickar ut i världen. Jag är trött på att höra att det är resten av världen som egentligen betyder något, har du inte rest så vet du ingenting om någonting. Det var som en annan föreläsare sade, att man refererar till arbetslivet som att man kommer ut i "verkligheten". Det är när man slutar studera man kommer ut i verkligheten. Och ja, jag förstår. Resor är bra för utvecklandet, och att börja jobba är en helt annan grej än att studera. Men varför skulle något vara sämre än det andra? Varför måste man se det som svart eller vitt? Jag ser det som steg i mitt liv som förändrar mig. Just nu studerar jag, och befinner mig på en plats jag trivs på och som jag vill vara på. Imorgon kanske jag trivs bättre på ett jobb i Amsterdam, eller vill simma med delfiner i Australien...
Dagens marknadsföring spelar på folks osäkerhetskänslor, har jag för mig att vår gästföreläsare sade. Men jag blir osäker när mina val hela tiden ifrågasätts och folk förutsätter att jag är en viss person för att jag inte gjort ANDRA val i mitt liv. Världen är kanske global, men att räkna hela världen som mitt hem gör mig osäker. Och jag tror inte jag behöver "hitta mig själv" någon annanstans, just nu vet jag vem jag är och att jag är här.
onsdag 2 februari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)