Idag var jag på min första körlektion någonsin. Har suttit bakom en ratt tre gånger tidigare, för cirka 3 år sedan. Det var inte en trevlig upplevelse. Detta i kombination med att jag faktiskt tycker att bilar, motorer, trafikregler och teknik är OTROLIGT TRÅKIGT gjorde att mitt projekt rann ut i sanden. Men idag satt jag alltså där igen (vilket jag egentligen enligt mina planer skulle gjort redan i juni...). Jag hade i flera veckor innan pratat ingående med mina vänner om hur det hade gått för dem när de tog körkort (och fått en lätt ångest över hur enkelt de tyckte att allt var), samtidigt som jag spelade ut mardrömsscenarion i mitt huvud. Motorstopp, gråtattacker, krockar, arga medtrafikanter, överkörda hundar och barn, en elak lärare, stora lastbilar som mejar ner körskolans lilla Golf. Men värst av allt: inget körkort. För det värsta som kan hända när man tar sig för att skaffa körkort är ju egentligen inte att jag faktiskt kan dö av en krock. Det är att jag kan MISSLYCKAS. Att de säger "Du är ett hopplöst fall. Vi har aldrig haft något som fattat så trögt och kört så dåligt som du!". Att inte klara de mål, den ribba, man har satt upp för sig själv. Att inte bli godkänd, varken enligt skolans eller mina egna kriterier.
Det var inga krockar, jag var inte överdrivet korkad. Det var mycket att hålla reda på (och jag minns nog knappt hälften om du skulle testa mig nu) och läraren var butter och jag fick motorstopp några gånger, men jag körde en bil. Jag stannade den. Jag växlade. Jag växlade i backe. Och tiden flög iväg för att jag var så koncentrerad. Det VAR väldigt jobbigt, för att jag inte kunde det perfekt (och jag VILL att det ska vara perfekt, direkt). Men jag tog djupa andetag, försökte intala mig att ta det lugnt, att inte stressa upp mig, ta min tid. Tänka att jag faktiskt har rätt till allt det för att jag betalat för det här. Och när läraren tog över ratten och körde tillbaka bilen kände jag, att det där vill jag också kunna. Det där SKA jag också kunna. En dag kommer det gå som en dans, för mig också. Jag kanske till och med kan ha på lite bakgrundsmusik till dansen utan att bli störd och ofokuserad.
tisdag 19 juli 2011
lördag 2 juli 2011
Hey guys !
Ledsen för bombningen men det här bloggverktyget var verkligen inte det bästa, först ville den inte ladda upp mina bilder och när det till sist funkade så visade det sig att den inte kan visa gif-bilder?! Och så förminskade den automatiskt alla bilder från 500 pixlar till knappt 300... Tråk.
Men men, kände att jag var tvungen att dela med mig av lite Harry Potter-relaterat material så att ni peppar till er inför premiären. Och det är ju inte riktigt lika kul när jag försöker återberätta saker har jag märkt... Men känner ni det? Peppet? PEEEPPPPP!!
Men men, kände att jag var tvungen att dela med mig av lite Harry Potter-relaterat material så att ni peppar till er inför premiären. Och det är ju inte riktigt lika kul när jag försöker återberätta saker har jag märkt... Men känner ni det? Peppet? PEEEPPPPP!!
söndag 15 maj 2011
Svårt att hitta guldklimpar i en bajskorv
Eurovision Song Contest är en av mina stora guilty pleasures. Det är lite som räksallad på korv och romrussin i Aladdinasken - du vet att det är fel, men du kan inte låta bli att fullständigt älska det. Det är den hysteriska blandning av smaklöshet, galenskap och talang som sammanstrålar och blir helt omöjlig att ignorera. Oftast hittar man några guldklimpar i den där bajskorven, och följer fascinerat deras väg till vad man hoppas ska bli en vinnarplats. Oftast blir man ganska nöjd, men oftare blir man bitter.
Igår var en sådan gång, då man förbannar att man för åttonde året i rad slaviskt har följt bidragen. Och bara för att i slutändan se ett bidrag som Azerbaijan vinna hela skiten! Jag kan inte för mitt liv förstå att det finns människor ute i världen som kanske menar att
"I'm running, I'm scared tonight, I'm running, I'm scared of life
I'm running, I'm scared of breathing 'cause I adore you.
Come to me, come to me a bit more. Oh god, I need you, anyway"
är en textrad som sjunker in i djupet på deras själ och får dem att känna igen sig.
För det finns ju inget annat i den där beige-grå sörjan till låt som skulle kunna ge upphov till upphetsning.
Jag tror bara jag varit så här besviken två gånger tidigare under alla de åren jag sett på ESC, och det var när Dima Bilan vann 2008 (med en låt som var tusen gånger sämre än hans låt två år tidigare) samt när Sertab vann 2003. Och i år upprepar sig historien med Dima Bilan igen. Azerbaijan har haft bra (okej) låtar de 2-3 senaste åren vad jag kan komma ihåg. Men när de då kommer med den sämsta låten hittills, så går de och vinner! Det är som att hela Europa suttit förlamade i 2 år och sen får dåligt samvete och röstar så in i helvete.
Och det är inte som att jag är bitter över att Saade inte vann, när det gäller ESC har jag varit en landsförrädare många gånger om. Saade har dessutom OCKSÅ en sämre låt i år än förra året, och ändå gick han OCKSÅ och vann. (Jag känner en slags trend här som jag inte riktigt gillar.)
Nej, jag vill bara att en bra låt/artist/scenframträdande ska vinna. Någon eller något som faktiskt försöker gripa tag i mig, och inte bara sätter fram en vindmaskin, tar på sig en fladdrande klänning och sjunger en refräng om att det är lite halvjobbigt med kärlek. Sen är det kanske inte mitt stoltaste ögonblick i mitt liv att jag i år först och främst hejade på en ensam söt kille med gitarr som sjöng om att vi måste rädda världen. Jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa att jag fullständigt älskade det...
Igår var en sådan gång, då man förbannar att man för åttonde året i rad slaviskt har följt bidragen. Och bara för att i slutändan se ett bidrag som Azerbaijan vinna hela skiten! Jag kan inte för mitt liv förstå att det finns människor ute i världen som kanske menar att
"I'm running, I'm scared tonight, I'm running, I'm scared of life
I'm running, I'm scared of breathing 'cause I adore you.
Come to me, come to me a bit more. Oh god, I need you, anyway"
är en textrad som sjunker in i djupet på deras själ och får dem att känna igen sig.
För det finns ju inget annat i den där beige-grå sörjan till låt som skulle kunna ge upphov till upphetsning.
Jag tror bara jag varit så här besviken två gånger tidigare under alla de åren jag sett på ESC, och det var när Dima Bilan vann 2008 (med en låt som var tusen gånger sämre än hans låt två år tidigare) samt när Sertab vann 2003. Och i år upprepar sig historien med Dima Bilan igen. Azerbaijan har haft bra (okej) låtar de 2-3 senaste åren vad jag kan komma ihåg. Men när de då kommer med den sämsta låten hittills, så går de och vinner! Det är som att hela Europa suttit förlamade i 2 år och sen får dåligt samvete och röstar så in i helvete.
Och det är inte som att jag är bitter över att Saade inte vann, när det gäller ESC har jag varit en landsförrädare många gånger om. Saade har dessutom OCKSÅ en sämre låt i år än förra året, och ändå gick han OCKSÅ och vann. (Jag känner en slags trend här som jag inte riktigt gillar.)
Nej, jag vill bara att en bra låt/artist/scenframträdande ska vinna. Någon eller något som faktiskt försöker gripa tag i mig, och inte bara sätter fram en vindmaskin, tar på sig en fladdrande klänning och sjunger en refräng om att det är lite halvjobbigt med kärlek. Sen är det kanske inte mitt stoltaste ögonblick i mitt liv att jag i år först och främst hejade på en ensam söt kille med gitarr som sjöng om att vi måste rädda världen. Jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa att jag fullständigt älskade det...
torsdag 7 april 2011
Räddningspatrullen part 2
Nånting händer, det är nått skumt på gång
Men mina vänner, dom vaktar dagen lång
O dom finns i trakten här omkring, vill jag ha hjälp så ”pling”
Här kommer Ami o Micki, e på språng nu
Här kommer Anne & Hanna, varje gång nu
Här kommer världens bästa räddningspatrull
Som löser problemen för din skull
Men mina vänner, dom vaktar dagen lång
O dom finns i trakten här omkring, vill jag ha hjälp så ”pling”
Här kommer Ami o Micki, e på språng nu
Här kommer Anne & Hanna, varje gång nu
Här kommer världens bästa räddningspatrull
Som löser problemen för din skull
onsdag 2 mars 2011
Victory
Idag lyckades jag ordna trådlöst internet i min lägenhet....eller jag och jag. Det var han killen på Comhem som gjorde det men jag ringde alldeles själv (poäng till mig tycker jag). Sen har jag även lyckats att skjuta på en hel del saker som jag borde gjort...vilket i och för sig inte är skickligt för det går på rutin haha. Men ändå. Nu ska jag fortsätta med det för jag ska till Anne och Thommy och äta och sedan ska vi fortsätta med det hemliga projektet...som ni vet vad det är men jag vågar inte skriva ifall någon annan läser. KRAMAR PÅ ER. Ses på fredag
torsdag 10 februari 2011
"Jag sätter en i örat också, det ser du ut att behöva."
Idag testade jag akupunktur för första gången, för att "öppna upp mina flöden" som
hon kallade det, släppa på spänningar och liknande. Det var sannerligen en knasig
men väldigt intressant upplevelse. Är mycket för alternativa vårdmetoder, gillar inte
att sätta i mig piller, smörja in mig med salvor och allt annat man kan hitta på.
(..Säger stammiskunden nr 1 på Apoteket, idag fick jag en gratis body lotion för att
jag handlade för så mycket! Men det är egentligen mest för att jag tror på "naturliga"
produkter utan parfym och liknande, och för att de har grejer som är bra för känsliga
mesar som mig.)
I alla fall tyckte jag det lät spännande, så jag testade. Fick en "mjukstart" och fick prova på en nål i örat, en i armen, en under naveln och en i benet. Fick en i huvudet också men det gjorde svinigt ont så den fick hon ta ut. När jag låg där så kom jag på att, FAN hon ska verkligen sätta nålar i mig. Då tänkte jag tillbaka till när jag skulle ta vaccinet mot svininfluensan, då jag fick typ frossa efteråt och var nära till tårar för att jag kände mig så knasig. Och även idag fick jag en knäpp känsla i kroppen, kände mig dessutom lite drogad när jag låg där, och alldeles fnittrig blev jag. Kanske släpptes det på spänningar så det slog härliga till i min kropp! Mitt öra blev iaf alldeles till sig och blev knallrött, fick jag veta. Spännande var det i alla fall, ska dit några gånger till och sakta vänja mig till fler och fler små vassa nålar i mig. Kan om inte annat vara bra att härda sig lite om man nu skulle få för sig att ta och skaffa sig en tatuering en dag?
hon kallade det, släppa på spänningar och liknande. Det var sannerligen en knasig
men väldigt intressant upplevelse. Är mycket för alternativa vårdmetoder, gillar inte
att sätta i mig piller, smörja in mig med salvor och allt annat man kan hitta på.
(..Säger stammiskunden nr 1 på Apoteket, idag fick jag en gratis body lotion för att
jag handlade för så mycket! Men det är egentligen mest för att jag tror på "naturliga"
produkter utan parfym och liknande, och för att de har grejer som är bra för känsliga
mesar som mig.)
I alla fall tyckte jag det lät spännande, så jag testade. Fick en "mjukstart" och fick prova på en nål i örat, en i armen, en under naveln och en i benet. Fick en i huvudet också men det gjorde svinigt ont så den fick hon ta ut. När jag låg där så kom jag på att, FAN hon ska verkligen sätta nålar i mig. Då tänkte jag tillbaka till när jag skulle ta vaccinet mot svininfluensan, då jag fick typ frossa efteråt och var nära till tårar för att jag kände mig så knasig. Och även idag fick jag en knäpp känsla i kroppen, kände mig dessutom lite drogad när jag låg där, och alldeles fnittrig blev jag. Kanske släpptes det på spänningar så det slog härliga till i min kropp! Mitt öra blev iaf alldeles till sig och blev knallrött, fick jag veta. Spännande var det i alla fall, ska dit några gånger till och sakta vänja mig till fler och fler små vassa nålar i mig. Kan om inte annat vara bra att härda sig lite om man nu skulle få för sig att ta och skaffa sig en tatuering en dag?
måndag 7 februari 2011
Tankar om att flytta, resa, vara skeptisk till personer som tror de har hittat sanningen och att kunna se sitt hem i en etta i Helsingborg och inte i en lägenhet i New York
Kanske inte ett så peppigt inlägg, men efter Jessicas uppmaning och efter att ha rotat lite i mitt inre så var jag tvungen att skriva av mig lite! Det här är mest lite ordbajs som skrivits ner på en kvart, men som titeln säger:
Tankar om att flytta, resa, vara skeptisk till personer som tror de har hittat sanningen och att kunna se sitt hem i en etta i Helsingborg och inte i en lägenhet i New York
Efter allt snack på föreläsningarna om hantverksskicklighet och att lägga ner tid och engagemang i sitt arbete, hade vi idag en VÄLDIGT engagerad gästföreläsare, som lyckades med att både pigga upp mig och trötta ut mig på samma gång...
Definitivt en förbättring i entusiasm, men efter att Veronica frågade mig vad jag tyckte om honom, kom jag på att jag faktiskt inte var särskilt imponerad. Eller så är jag bara en hemsk, likgiltig människa, en av de där som han pratade om som inte bidrar till samhällsutvecklingen.
Men jag har märkt att det är någonting i mig som säger "STOPP" när folk är för påstridiga. Han nämnde att det är tusen gånger bättre att få folk att tycka något är roligt, än att försöka skrämma dem. Och det ligger det absolut sanning i, och det var uppenbarligen också det han försökte göra med sin föreläsning. Men jag blir skeptisk och går därifrån med en känsla av att han egentligen inte sade någonting alls...
Kanske är jag bara misstänksam mot att han bryter mot "mallar" som han menar folk sätter upp för hur man ska göra saker, att han inte är konventionell. Kanske är det jag som är tråkig och dum och negativ. Jag har ingenting emot hans arbete, han får säkert igång en massa människor och verkar hålla i en del trådar själv för att få saker gjorda. Men jag själv blir så matt...
Det fick mig att tänka på när jag hade en diskussion med några vänner för ett tag sedan. De är väldigt res-intresserade och pratade en massa om resor de varit på, skulle på, ville på... Jag gillar också att uppleva saker, är en sucker för kultur, konst, historia, arkitektur, osv. Men jag har också ett extremt kontrollbehov ibland, eller så är jag bara bekväm, lat, eller möjligen osäker av mig. Jag vill inte slösa tid på att leta upp saker, att diskutera fram och tillbaka vad man ska hitta på, försöka förstå sig på buss/tågsystem, försöka klura ut hur man ska kommunicera med folk som inte pratar engelska, osv. Jag vill inte svettas, vänta, springa omkring eller gräla på min semester. Jag vill att saker ska FUNKA och att vi ska ha KUL.
Därför (och kanske också för att jag rest fram och tillbaka till Norge mycket, för att jag har haft dåliga erfarenheter med familjeresor och för att jag har flyttat många gånger i mitt liv) så är jag skeptisk till att flytta på mig överhuvudtaget. Jag har inte riktigt känt att jag haft någon fast punkt i hela mitt liv som jag kan "bryta mig loss från". Jag är alltså även skeptisk till resande, och lyssnar bara med ett halvt öra på alla härliga saker som är möjliga om man bara "öppnar ögonen" och blickar ut i världen. Jag är trött på att höra att det är resten av världen som egentligen betyder något, har du inte rest så vet du ingenting om någonting. Det var som en annan föreläsare sade, att man refererar till arbetslivet som att man kommer ut i "verkligheten". Det är när man slutar studera man kommer ut i verkligheten. Och ja, jag förstår. Resor är bra för utvecklandet, och att börja jobba är en helt annan grej än att studera. Men varför skulle något vara sämre än det andra? Varför måste man se det som svart eller vitt? Jag ser det som steg i mitt liv som förändrar mig. Just nu studerar jag, och befinner mig på en plats jag trivs på och som jag vill vara på. Imorgon kanske jag trivs bättre på ett jobb i Amsterdam, eller vill simma med delfiner i Australien...
Dagens marknadsföring spelar på folks osäkerhetskänslor, har jag för mig att vår gästföreläsare sade. Men jag blir osäker när mina val hela tiden ifrågasätts och folk förutsätter att jag är en viss person för att jag inte gjort ANDRA val i mitt liv. Världen är kanske global, men att räkna hela världen som mitt hem gör mig osäker. Och jag tror inte jag behöver "hitta mig själv" någon annanstans, just nu vet jag vem jag är och att jag är här.
Tankar om att flytta, resa, vara skeptisk till personer som tror de har hittat sanningen och att kunna se sitt hem i en etta i Helsingborg och inte i en lägenhet i New York
Efter allt snack på föreläsningarna om hantverksskicklighet och att lägga ner tid och engagemang i sitt arbete, hade vi idag en VÄLDIGT engagerad gästföreläsare, som lyckades med att både pigga upp mig och trötta ut mig på samma gång...
Definitivt en förbättring i entusiasm, men efter att Veronica frågade mig vad jag tyckte om honom, kom jag på att jag faktiskt inte var särskilt imponerad. Eller så är jag bara en hemsk, likgiltig människa, en av de där som han pratade om som inte bidrar till samhällsutvecklingen.
Men jag har märkt att det är någonting i mig som säger "STOPP" när folk är för påstridiga. Han nämnde att det är tusen gånger bättre att få folk att tycka något är roligt, än att försöka skrämma dem. Och det ligger det absolut sanning i, och det var uppenbarligen också det han försökte göra med sin föreläsning. Men jag blir skeptisk och går därifrån med en känsla av att han egentligen inte sade någonting alls...
Kanske är jag bara misstänksam mot att han bryter mot "mallar" som han menar folk sätter upp för hur man ska göra saker, att han inte är konventionell. Kanske är det jag som är tråkig och dum och negativ. Jag har ingenting emot hans arbete, han får säkert igång en massa människor och verkar hålla i en del trådar själv för att få saker gjorda. Men jag själv blir så matt...
Det fick mig att tänka på när jag hade en diskussion med några vänner för ett tag sedan. De är väldigt res-intresserade och pratade en massa om resor de varit på, skulle på, ville på... Jag gillar också att uppleva saker, är en sucker för kultur, konst, historia, arkitektur, osv. Men jag har också ett extremt kontrollbehov ibland, eller så är jag bara bekväm, lat, eller möjligen osäker av mig. Jag vill inte slösa tid på att leta upp saker, att diskutera fram och tillbaka vad man ska hitta på, försöka förstå sig på buss/tågsystem, försöka klura ut hur man ska kommunicera med folk som inte pratar engelska, osv. Jag vill inte svettas, vänta, springa omkring eller gräla på min semester. Jag vill att saker ska FUNKA och att vi ska ha KUL.
Därför (och kanske också för att jag rest fram och tillbaka till Norge mycket, för att jag har haft dåliga erfarenheter med familjeresor och för att jag har flyttat många gånger i mitt liv) så är jag skeptisk till att flytta på mig överhuvudtaget. Jag har inte riktigt känt att jag haft någon fast punkt i hela mitt liv som jag kan "bryta mig loss från". Jag är alltså även skeptisk till resande, och lyssnar bara med ett halvt öra på alla härliga saker som är möjliga om man bara "öppnar ögonen" och blickar ut i världen. Jag är trött på att höra att det är resten av världen som egentligen betyder något, har du inte rest så vet du ingenting om någonting. Det var som en annan föreläsare sade, att man refererar till arbetslivet som att man kommer ut i "verkligheten". Det är när man slutar studera man kommer ut i verkligheten. Och ja, jag förstår. Resor är bra för utvecklandet, och att börja jobba är en helt annan grej än att studera. Men varför skulle något vara sämre än det andra? Varför måste man se det som svart eller vitt? Jag ser det som steg i mitt liv som förändrar mig. Just nu studerar jag, och befinner mig på en plats jag trivs på och som jag vill vara på. Imorgon kanske jag trivs bättre på ett jobb i Amsterdam, eller vill simma med delfiner i Australien...
Dagens marknadsföring spelar på folks osäkerhetskänslor, har jag för mig att vår gästföreläsare sade. Men jag blir osäker när mina val hela tiden ifrågasätts och folk förutsätter att jag är en viss person för att jag inte gjort ANDRA val i mitt liv. Världen är kanske global, men att räkna hela världen som mitt hem gör mig osäker. Och jag tror inte jag behöver "hitta mig själv" någon annanstans, just nu vet jag vem jag är och att jag är här.
onsdag 2 februari 2011
tisdag 18 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
Om oss
Jag tycker vi är lite som karaktärer i en film...
Hanna är den smarta som alltid kan allt om allting och frågar man något hon inte kan så lyckas hon alltid svara ändå genom att dra logiska argument och slutsatser. Hon ger alltid nya vinklar när man har tunnelseende och känns lite som den goda ängeln som sitter på vänster axel och ger goda råd när man behöver. Men när Hanna är på fest så hamnar glorian på sniskan och pojkarna nästan slänger sig efter henne. Dessutom är hon liten. Det är fint.
Mikaela är bohemen med det vackra långa håret. Nästan allt hon äger kommer från loppis och i hennes lägenhet vill hon bara ha udda stolar kring matbordet. Hon lagar den godaste maten som finns trots att hon bara har i äckliga ingredienser. Hon säger "ust" istället för "ost" och skyller på att hon bott i Helsingborg för länge, vilket inte är sant eftersom jag har bott här ungefär 19 år längre och inte hört en enda person som säger "ust". Förutom Mikaela då. Så det så. Mikaela är förresten också liten fast inte centimetermässigt utan åldersmässigt. Hon föddes nämligen på 90-talet. Helt knäppt !
Jessica är filmnörden med stort "nörd" ! Hade jag varit med i något frågesportsprogram och fått en filmfråga så hade jag ringt henne. Definitivt. Hon älskar smycken så mycket att man nästan kan likna henne vid en skata. Allt som glittrar och glänser ska hon ha ! En nackdel med Jessica är att hon bor i Lund. Det är långt bort. Speciellt när det är vinter. En fördel med Jessica är dock att hon har bil och åker man med henne så får man sjunga hur högt och hemskt man vill till musiken. Filmmusik då, ofc.
Och jag? Jag gillar att vara rolig. Och så gillar jag kläder. Nästan jobbigt mycket. Jag gillar även att skriva men lider av perfektionism. Därför skriver jag väldigt mycket men det slutar alltid med att jag raderar det. Eller så sparar jag det någonstans där ingen kommer att kunna hitta det. Jag lider nämligen också av separationsångest. Vet inte hur många förvaringsboxar jag har köpt på IKEA för att lägga gamla kvitton i. Troligtvis för många.
Hanna är den smarta som alltid kan allt om allting och frågar man något hon inte kan så lyckas hon alltid svara ändå genom att dra logiska argument och slutsatser. Hon ger alltid nya vinklar när man har tunnelseende och känns lite som den goda ängeln som sitter på vänster axel och ger goda råd när man behöver. Men när Hanna är på fest så hamnar glorian på sniskan och pojkarna nästan slänger sig efter henne. Dessutom är hon liten. Det är fint.
Mikaela är bohemen med det vackra långa håret. Nästan allt hon äger kommer från loppis och i hennes lägenhet vill hon bara ha udda stolar kring matbordet. Hon lagar den godaste maten som finns trots att hon bara har i äckliga ingredienser. Hon säger "ust" istället för "ost" och skyller på att hon bott i Helsingborg för länge, vilket inte är sant eftersom jag har bott här ungefär 19 år längre och inte hört en enda person som säger "ust". Förutom Mikaela då. Så det så. Mikaela är förresten också liten fast inte centimetermässigt utan åldersmässigt. Hon föddes nämligen på 90-talet. Helt knäppt !
Jessica är filmnörden med stort "nörd" ! Hade jag varit med i något frågesportsprogram och fått en filmfråga så hade jag ringt henne. Definitivt. Hon älskar smycken så mycket att man nästan kan likna henne vid en skata. Allt som glittrar och glänser ska hon ha ! En nackdel med Jessica är att hon bor i Lund. Det är långt bort. Speciellt när det är vinter. En fördel med Jessica är dock att hon har bil och åker man med henne så får man sjunga hur högt och hemskt man vill till musiken. Filmmusik då, ofc.
Och jag? Jag gillar att vara rolig. Och så gillar jag kläder. Nästan jobbigt mycket. Jag gillar även att skriva men lider av perfektionism. Därför skriver jag väldigt mycket men det slutar alltid med att jag raderar det. Eller så sparar jag det någonstans där ingen kommer att kunna hitta det. Jag lider nämligen också av separationsångest. Vet inte hur många förvaringsboxar jag har köpt på IKEA för att lägga gamla kvitton i. Troligtvis för många.
torsdag 6 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)