Min första körlektion!!

Idag var jag på min första körlektion någonsin. Har suttit bakom en ratt tre gånger tidigare, för cirka 3 år sedan. Det var inte en trevlig upplevelse. Detta i kombination med att jag faktiskt tycker att bilar, motorer, trafikregler och teknik är OTROLIGT TRÅKIGT gjorde att mitt projekt rann ut i sanden. Men idag satt jag alltså där igen (vilket jag egentligen enligt mina planer skulle gjort redan i juni...). Jag hade i flera veckor innan pratat ingående med mina vänner om hur det hade gått för dem när de tog körkort (och fått en lätt ångest över hur enkelt de tyckte att allt var), samtidigt som jag spelade ut mardrömsscenarion i mitt huvud. Motorstopp, gråtattacker, krockar, arga medtrafikanter, överkörda hundar och barn, en elak lärare, stora lastbilar som mejar ner körskolans lilla Golf. Men värst av allt: inget körkort. För det värsta som kan hända när man tar sig för att skaffa körkort är ju egentligen inte att jag faktiskt kan dö av en krock. Det är att jag kan MISSLYCKAS. Att de säger "Du är ett hopplöst fall. Vi har aldrig haft något som fattat så trögt och kört så dåligt som du!". Att inte klara de mål, den ribba, man har satt upp för sig själv. Att inte bli godkänd, varken enligt skolans eller mina egna kriterier.

Det var inga krockar, jag var inte överdrivet korkad. Det var mycket att hålla reda på (och jag minns nog knappt hälften om du skulle testa mig nu) och läraren var butter och jag fick motorstopp några gånger, men jag körde en bil. Jag stannade den. Jag växlade. Jag växlade i backe. Och tiden flög iväg för att jag var så koncentrerad. Det VAR väldigt jobbigt, för att jag inte kunde det perfekt (och jag VILL att det ska vara perfekt, direkt). Men jag tog djupa andetag, försökte intala mig att ta det lugnt, att inte stressa upp mig, ta min tid. Tänka att jag faktiskt har rätt till allt det för att jag betalat för det här. Och när läraren tog över ratten och körde tillbaka bilen kände jag, att det där vill jag också kunna. Det där SKA jag också kunna. En dag kommer det gå som en dans, för mig också. Jag kanske till och med kan ha på lite bakgrundsmusik till dansen utan att bli störd och ofokuserad.

Hey guys !

Ledsen för bombningen men det här bloggverktyget var verkligen inte det bästa, först ville den inte ladda upp mina bilder och när det till sist funkade så visade det sig att den inte kan visa gif-bilder?! Och så förminskade den automatiskt alla bilder från 500 pixlar till knappt 300... Tråk.

Men men, kände att jag var tvungen att dela med mig av lite Harry Potter-relaterat material så att ni peppar till er inför premiären. Och det är ju inte riktigt lika kul när jag försöker återberätta saker har jag märkt... Men känner ni det? Peppet? PEEEPPPPP!!

HP-PEPP: Originaltext, del 2

HP-PEPP: Originaltext, del 1

HP-PEPP: PS, I love my mom

HP-PEPP: I wasn't that drunk...

HP-PEPP: Boggart-Edward

Svårt att hitta guldklimpar i en bajskorv

Eurovision Song Contest är en av mina stora guilty pleasures. Det är lite som räksallad på korv och romrussin i Aladdinasken - du vet att det är fel, men du kan inte låta bli att fullständigt älska det. Det är den hysteriska blandning av smaklöshet, galenskap och talang som sammanstrålar och blir helt omöjlig att ignorera. Oftast hittar man några guldklimpar i den där bajskorven, och följer fascinerat deras väg till vad man hoppas ska bli en vinnarplats. Oftast blir man ganska nöjd, men oftare blir man bitter.

Igår var en sådan gång, då man förbannar att man för åttonde året i rad slaviskt har följt bidragen. Och bara för att i slutändan se ett bidrag som Azerbaijan vinna hela skiten! Jag kan inte för mitt liv förstå att det finns människor ute i världen som kanske menar att
"I'm running, I'm scared tonight, I'm running, I'm scared of life
I'm running, I'm scared of breathing 'cause I adore you.
Come to me, come to me a bit more. Oh god, I need you, anyway"
är en textrad som sjunker in i djupet på deras själ och får dem att känna igen sig.
För det finns ju inget annat i den där beige-grå sörjan till låt som skulle kunna ge upphov till upphetsning.

Jag tror bara jag varit så här besviken två gånger tidigare under alla de åren jag sett på ESC, och det var när Dima Bilan vann 2008 (med en låt som var tusen gånger sämre än hans låt två år tidigare) samt när Sertab vann 2003. Och i år upprepar sig historien med Dima Bilan igen. Azerbaijan har haft bra (okej) låtar de 2-3 senaste åren vad jag kan komma ihåg. Men när de då kommer med den sämsta låten hittills, så går de och vinner! Det är som att hela Europa suttit förlamade i 2 år och sen får dåligt samvete och röstar så in i helvete.
Och det är inte som att jag är bitter över att Saade inte vann, när det gäller ESC har jag varit en landsförrädare många gånger om. Saade har dessutom OCKSÅ en sämre låt i år än förra året, och ändå gick han OCKSÅ och vann. (Jag känner en slags trend här som jag inte riktigt gillar.)

Nej, jag vill bara att en bra låt/artist/scenframträdande ska vinna. Någon eller något som faktiskt försöker gripa tag i mig, och inte bara sätter fram en vindmaskin, tar på sig en fladdrande klänning och sjunger en refräng om att det är lite halvjobbigt med kärlek. Sen är det kanske inte mitt stoltaste ögonblick i mitt liv att jag i år först och främst hejade på en ensam söt kille med gitarr som sjöng om att vi måste rädda världen. Jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa att jag fullständigt älskade det...